Partnerjakten.

Hm.. Mare, jag tror att vi har ett problem. Det känns som att vi just nu kommunicerar via bloggen.
Känns det verkligen okej?
Detta kan i framtida, mer offentliga sammanhang, användas emot oss och slå tillbaka mot oss som "människorna som dödade ord som lycka och kärlek".
En spontan analys av läget.

Jag är oerhört glad av att du vill ta upp Partnerjakten igen Mare. Du anar inte.
Jag måste erkänna att jag kände mig smått förbigådd och ensam när jag insåg att du helt ensam startat upp en konkurrerande blogg.
Förvirrande tankar började virvla i min hjärna.
Har hon startat det här som ett tecken på att vår vänskap är över?
Tillhör Partnerjakten mig nu?
Skall jag bjuda in det nya kollogänget att delta?
Skall jag fortsätta min partnerjakt i partnersaknad helt själv?
Finns Gud?
Hur gör vi nu med planteringsprocesserna?

Det var vad jag funderade över de närmsta sekunderna efter att jag funnit vagledaren.blogg.se.
Var dessa tankar befogade?
Jag tror inte det.

Jag förstår nu, Mare, att vägledaren egentligen bara var ett rop på hjälp.
Du var ensam, jag var ensam.
Men det är dags nu.
Det är dags att komma ut ur skalet och inse att vi inte kan vara ensamma utan varandra längre.
Det här funkar inte.

Partnerjakten tar nya tag.
Partnerjakten lever igen.
Mer än någonsin.

Och glöm inte; den som är singel, är ensam!

PUSS.